Vem sska man lita på när varje röst är ett ekot av tvivel?
Betongen labyrint, där skuggorna dansar ensamma, vandrar jag vilse.

En spegelbild av mitt förvirrade sinne.
Vänner som går bakom ryggen på mig, knivar i ryggen.
En skugga utan namn, i denna betongen kalla hjärta.

Världen i mörker från helvetets eldar, 
en sjukdom som smittar från själ till själ. 
De som bär på ljuset, kunskapens fackla, 
bränns på bål av okunniga massor.

Mina händer i dina, ett oslagbart
Ankare i livets stormar.
I din famn finner jag ro,
En fristad från betongen kalla klor.