En vandrare i skuggan av själ och skin.
I dunklets djup i mörkrets labyrint, 
Ett kompass som pekar åt alla håll.
En stödjande hand, mitt ankare i stormen

Vilddjuret med sin mörka, klumpiga massa
Som kröp runt i bröstkorgen,
försökte fånga fjädern som var spänd 
till bristningsgränsen i natthimlens stjärnfall.

smygande pressar den sig mot hjärtat, 
ju mer jag flyr desto starkare ökar dess intesitet.
Den river och skräpar mot revbenen så att det 
bränner ändå upp i halsen.
Mitt förtvivlade ignorant tillflykt ilsknar
vilddjuret till och skrapar med dess
klor mot insidan, som om det ville ta sig ut och orsaka skada.

folk ser mig för mitt skin
men min själ förblir osynlig
flykten till den andra dimentionen,
lyser och existerar endast själen.
på jorden existerar den som en 
uttorkad öken som alla ser dessa ärr.